Sök
  • Ida Högström

Essä: Det kreativa ruset

Uppdaterad: 18 feb 2020



Det kreativa ruset – en essä om strävan efter att skriva

av Ida Högström

Jag känner mig själsligt förlamad och det är fullkomligt förödande för min kreativitet. Det förintar min förmåga att skriva. Författarskapet fallgrop. Detta med facit i min famn.
– Dagbok, 2 april 2019

Skrivblockering som det på svenska heter, är ett tillstånd då en författare är oförmögen att ta sig vidare med sin text. Enligt en artikel i Mental Health Daily dokumenterades fenomenet första gången 1947 av psykoanalytikern Edmund Bergler: ”If you experience writer’s block, you may be unable to develop a new piece of content or finish an existing piece. You may feel as if your thinking has become clouded, drained of inspiration, and frustration has set in.”[1] Vad som orsakar skrivblockering kan vara allt ifrån miljöförändringar, relationsproblem, perfektionism, ökad stress eller psykisk ohälsa. “Often times authors experience writer’s block when they are pressured into writing a piece of content with a specific deadline. Feeling a sense of intimidation, being unable to work at your own pace, or constantly tryig to out-do yourself may also contribute to the block.”[2]

Att falla i denna grop av maktlöshet, att bli övermannad av det okontrollerbara, endast tanken av en sådan period får mig att kippa efter andan. Ibland handlar den om en dag av motstånd, medan den i andra perioder kan plåga mig i veckor. Jag stirrar på en tom skärm och trots att önskan och viljan att skriva är så stark, värjer sig hela kroppen som om jag drabbas av influensa eller ett virus. Det känns högst fysiskt och det undermedvetna tycks göra allt i sin makt för att slippa sitta där och plåga sig själv.

Över det konstnärliga skapandet tycks det vila ett slags gåtfullhet och till skillnad från något statiskt med av- och påknapp förefaller kreativiteten te sig flyktig. En surfare kan ta sig till stranden, trä på sig sin våtdräkt och ställa sig på sin surfbräda. Därefter är hen helt beroende av vågorna. Det gäller att välja när och hur man tar sig an dem. Men hur mycket man än önskar surfa är det i slutändan vågorna som avgör huruvida det är så det blir eller ej. En författare kan på samma vis göra sin del – att sätta sig vid datorn eller framför ett papper – och för många fungerar detta alldeles utmärkt, det är en disciplinerad aktivitet med en utarbetat plan att följa, medan det för andra helt enkelt inte räcker till. Ibland vill vågorna inte komma.


Jag har länge funderat över hur man bär sig åt för att ta sig ur en skrivblockering och få kreativiteten att flöda. Begreppet flow sägs ha etablerats 1975 av Mihály Csíkszentmihályi, professor i psykologi vid Claremont Graduate University i Kalifornien, USA. Enligt Csíkszentmihályi innebär flow ”det sinnestillstånd i vilket människor är så uppslukade av vad de gör att ingenting annat tycks betyda något; upplevelsen är i sig själv så njutbar att man vill fortsätta göra det även om priset är högt, bara för glädjen av att göra det”.[3] Det finns en hel del forskning kring vad som bästa tjänar vår kreativitet, förvisso verkar inte kreativiteten vara något vi helt kan greppa, men kanske har människan bättre förmåga att påverka den, än surfaren kan påverka havets vågor. För att träda in i den sfär, i vilken man obekymrat kan skapa, har författare och kreatörer genom historien brukat olika tillvägagångssätt. Några av dessa, mer eller mindre hälsosamma, har varit att dricka alkohol (eller bruka andra berusningsmedel), att praktisera andlighet (så som meditation eller Gudssökande) samt att flanera. Därutöver anses viss typ av psykisk ohälsa, den affektiva arten, att främja skapandet. Själv lider jag av bipolär sjukdom och har märkt att den är en del av mitt skapande lika mycket som den är en del av mitt liv. Men jag frågar mig själv på vilket sätt den präglar mitt skrivande. Vad kan främja min kreativitet, få mig att skriva mer och kanske bättre?

Jag beslutade mig för att undersöka detta och har gjort det genom att under fyra veckor praktisera de tre metoderna ovan nämnda, en vecka i taget, och under den sista veckan studerade jag min psykiska ohälsas relation till mitt skrivande. Parallellt med praktiska studier har jag fördjupat mig litteratur, artiklar och forskning som berör respektive strategi. Det var tidigt viktigt för mig att kunna bevara ett visst avstånd till mig själv och min process. Skrivandet rör så mycket: processen att skriva, hur jag förhåller mig till den och hur texten utfaller. Metafysik både öppnar för och begränsar ett område som detta och vår tids strömningar av alternativ fakta utkräver ett visst förhållningssätt till att förflyttas mellan en mer själslig, konstnärlig och reflektiv närstudie, till ett mer distanserat perspektiv tillsammans med den vetenskapliga forskningen.

Under den första av de fyra veckorna valde jag att studerade hur mitt skrivande påverkas av att dricka alkohol i samband med mina skrivarsessioner. Veckan efter det skred jag in i andlighetens rum och praktiserade aktiviteter som meditation och bön i anknytning till att jag skrev. Under den tredje veckan utforskade jag hur promenader påverkar mitt skrivande och under den fjärde och sista veckan har jag utforskat den bipolära diagnosens inflytande.



Alkoholen

Nu sitter jag här med mitt första glas vin.
– Dagbok, 12 februari 2019

Första dagen inleder jag genom att ströva jag runt inne på Systembolaget bland män som införskaffar sprit och starköl. Där gäller kvantitet; högsta alkoholhalt för minsta peng. Själv väljer jag mina röda viner med omsorg. Jag fotograferar etiketter med en vinkännarapp och genom den finner jag tre prisvärda viner; en Sangiovese 2017 från Villa Valentina, en Passivento Rosso 2016 från Barone Montalto och en Barbera d’Asti Superiore 2015 från Enzo Bartoli. Jag kommer hem, städar mitt skrivbord och läser ur Difficult Women: A Memoir of Three av David Plante och Territories of the Psyche: The Fiction of Jean Rhys av Anne B. Simpson, om en av mina absoluta favoritförfattare Jean Rhys.[4] Rhys är en av många författare som tagit till alkoholen för att kunna skriva. Andra kända exempel är Ernest Hemingway, Edgar Allan Poe, Truman Capote, F. Scott Fitzgerald, Raymond Carver, John Cheever, John Berryman, Dylan Thomas, Stephen King och många fler. Författare som Jack Kerouacs (On the Road) och Hunter S. Thompsons (Fear and Loathing in Las Vegas) har skrivit böcker som gestaltar galna upptåg under drogrus. Man kan således säga att litteraturen är översvämmad av berusning. Stephen King menar att han skrev samtliga av sina bästsäljare under kraftig berusning och att hans år av missbruk främst drevs av rädslan för just skrivblockering.[5] Av de författare jag nyss nämnt (förutom Rhys) är samtliga män och jag vill tro att det är för att samhället romantiserat de skapande, destruktiva och utlevande männen och sett dem som genier, medan kvinnor i samma situation uppfattats prekära och misslyckade. Vi talar om fallna kvinnor: melodramatiska, självömkande och hysteri, medan männen är begåvade och lever ut sin genialitet. Författaren Leslie Jamison skriver i sin bok Tillnyktring: Att skriva sig fri från spriten om missbruk, tillfrisknande och kreativitet, om hur missbrukets lockelse inte bara ligger i själva ruset som en portal, utan också att ”[h]an som råkade hamna i denna beroendeställning hade känslor som var mer intensiva än andras, han delade bostad med mörkret, och till slut blev dramatiken i förslavandet – i sig – värd att skriva om”[6]. Mörkret förefaller vara en del av skapandets magi.

I romanen John Finkelman från 1913 skiljer Jack London på två sorters fyllon: det som ränner fram i rännstenen och har fått sin hjärna fördärvad av alkoholen, och det andra som blir klarsynt och är begåvad med ett skarpare intellekt[7]. Kanske är det just dessa två som representerar respektive kön? Jamison citerar Malcolm Lowrys Under vulkanen (Under the Volcano): ”En kvinna kunde inte känna till farorna, komplikationerna, det viktiga i en drinkares liv”[8]. Kvinnans drickande kan därför, enligt Lowry, inte bli vara så betydelsefullt som en mans.

Ändå finns dem, de kvinnliga drinkande författarna: Jean Stafford, Marguerite Duras, Patricia Highsmith, Elizabeth Bishop, Jane Bowles, Anne Sexton, Carson McCullers, Dorothy Parker, Shirley Jackson och Rhys är exempel. Måhända är de kvinnliga drinkarna inte lika självgoda som de drinkande männen, men de har helt enkelt andra förutsättningar. Jean Rhys hjältinnor är oftast fallna och sentimentala kvinnor, på gränsen till galna. Varken Rhys eller någon annans alkoholism, kvinnas som mans, är särskilt glamourös. Beroendesjukdomen fungerar som så att den progressivt blir värre och sakta bryts dess offer ner. Detta gör dock inte Rhys författarskap sämre. Många av de män som skrivit under berusning berättar grandiosa historier, medan hon skildrar den vardagliga misären. Det är ingen dramatisk eller spektakulär misär, utan en alldeles meningslös sådan där dagar spenderas som en skiva på repetition. Hon skriver med alkoholen och om alkoholen, konsten är stor men berättelserna små. I en artikel om kvinnliga alkoholiserade författare baserade på boken The trip to Echo Spring: why writers drink citerar Olivia Laing Carole Angier som skrivit en biografi om Jean Rhys: ”Her past tormented her so that she had to write about it, and then writing tormented her: she had to drink to write, and she had to drink to live”.[9] I en österrikisk studie tog forskare avstamp i tidigare studier som hävdat att närmare hälften av alla betydande författare har haft en historia av att dricka alkohol och genom sin forskning i detta ämne kom man fram till att alkohol faktiskt gör oss människor mer kreativa.[10]

Att planera inför att dricka alkohol hör inte till min vardag men är en del av vad som definierar en alkoholist: en manisk besatthet av alkohol där den största delen av dagens vakna timmar går åt att tänka på alkohol. Första kvällen sätter jag mig vid datorn och häller upp ett tjusigt glas rödvin, inleder med en Sangiovese. Dagen efter skriver jag i min dagbok:

Det blev ungefär tre-tre och ett halvt glas rödvin igår. Något osäkert då jag aldrig lät glaset bli helt tomt, utan fortsatte att fylla på. Jag skrev ca tre och en halv sida (en sida per glas?). Enligt den beräkningen kanske jag borde öka mängden vin ikväll för att få mer skrivet. Jag har ännu inte analyserat min text men om skrivandeprocessen kan jag säga följande: mina hämningar tycks släppa och associationsförmågan öka. Jag anar att det blev en hel del metaforer och jag vill minnas att jag upplevde dialogen något besvärlig att skriva. Det var som om jag hade svårt att greppa verkligheten men lättare nåde mina inre tankars flöde.
– Dagbok, 13 februari 2019

Det finns flera aspekter att ta hänsyn till: jag dricker vin när jag dricker och mängden alkohol styrs av hur mycket det krävs för att uppnå ett rus. Ändå sägs det vara själva berusningen som påverkar skrivandet, inte antal glas. Dr Mathias Benedek, huvudförfattare av rapporten till den österrikiska studien, poängterar att det handlar om en mindre mängd alkohol och att det främst fungerar för att ”do creative writing or brainstorming ideas in a boardroom”, då det annars kan göra mer fokuserat arbete svårare.[11] Enligt mina dagboksanteckningar överensstämde mängden text med antalet glas vin. I artikeln ”Alkohol, kreativitet och insiktsfulla experiment ”från 1997 skriver Anja Koski-Jännes om Torsten Norlanders avhandling gällande alkoholens roll i den skapande processen. Norlander benämner författarens fyra kreativa faser som: förberedelse, inkubation, illumination och verifikation.[12] Han menar emellertid att den kreativa processen och dess faser mer omfattar den produktiva delen av kreativiteten, medan den bortser från de delar där skaparkraften reproduceras, och att alkoholen haft olika god effekt vid de olika faserna.

Min upplevelse av första kvällens skrivsession förefaller stämma någorlunda väl med vad studierna säger. Jag producerade text men utfallet påverkades av min sinnesstämning. Det gör det troligtvis alltid men det rusiga tillståndet tycktes göra mina tankar och min text lika rusig. Jag hade svårt att ta mig an dialog och sådant som kräver skarpsynthet medan tankegången blev fri och innehållsrik. I Norlanders studie visade det sig att alkoholen signifikant minskar slutledningsförmågan och gjorde individerna i studien mindre uthålliga, vilket hämmade den kreativa processen och den förmåga som krävs i den förberedande fasen.Koski-Jännesförhåller sig kritisk till detta då hon anser att man inte kan skapa ett meningsfullt konstverk eller ge ett klart svar såvida man inte kan ställa en klar fråga eller framlägga en tydlig plan.[13]Resultatet av denna undersökning visade att alkoholgruppen under inkubationsfasen (då man inte medvetet tänker på det problem som ska lösas) producerat signifikant fler så kallade inkubationer, dvs. ”spontant återkommande idéer i mer eller mindre kontinuerligt modifierad form”, efter att deltagarna hade intagit alkohol dagen innan. I synnerhet bedömde man att alkoholgruppens planer var signifikant mer originella än de i placebo- och kontrollgruppen.[14] Under illuminationsfasen kom man fram till att alkoholgruppen klarade sig sämre i fråga om flexibilitet och bättre när det kom till just originalitet. I allmänna drag åsyftar avhandlingen att (en måttlig mängd) alkohol hindrar de faser av skapandet som i huvudsak bygger på en sekundär process (förberedelser, vissa delar av illuminationen samt verifikationen), men underlättar de faser som i huvudsak bygger på̊ en primär process.


I dagboken den 14 februari 2019 skriver jag:

Alkoholen slår ut en del av min medicins effekt, den som är till för att stabilisera mitt humör, mina bipolära skov. Igår ville både mina ögon och jag gråta. Motståndet till att sätta mig ner, dricka vin och skriva är överväldigande. Efter första glaset känns det något bättre och jag går igenom gårdagens text som ändå har blivit helt acceptabel. Jag kan under kvällen djupsinnigare gå in i dialogen som jag innan haft svårt att ta mig an. Jag skriver omkring en sida ny text.

Mitt alkoholexperiment pågår i en vecka och intaget är reglerat. Visserligen kräver de som fastnat i ett missbruk mer och högre halt alkohol för att uppnå rus. Har du dessutom blivit beroende handlar alkoholen lika mycket om att kunna skriva som att kunna leva, precis som Laing skrev om Jean Rhys. Än är jag inte där. Snarare har jag känt detta motstånd till att sätta mig vid skrivbordet och dricka mitt vin. Det finns uppenbarligen fler aspekter att ha i åtanke i denna studie: jag dricker till dess att jag känner ett rus och inte mer, jag skriver och dricker på kvällen, jag har inte druckit under en längre tid, jag har kommit en bra bit in i mitt manus, det är mitt första romanprojekt, jag är bipolär, jag har pms, jag har jobb och andra uppdrag som jag borde och kan arbeta med på dagtid, varje skrivsession analyseras och med det uppstår förväntningar, antaganden och ett visst mått av självmedvetenhet. Vad, hur och när jag skriver i relation till vad, hur och när jag dricker skulle kräva en längre studie men jag förhåller mig till den vecka jag utfört experimentet på.

Undermedvetet tycks jag föra en indirekt dialog med Jean Rhys, inte enbart kring hennes liv, författarskap och drickande, utan min romans huvudkaraktär, Alice, intertextualiserar Rhys hjältinna Sasha i romanen Godmorgon, Midnatt!.[15] Sasha är likt de flesta av Rhys hjältinnor; en depraverade själ som spenderar sina dagar på olika barer i Paris. Hon lever som om hon alltid är sekundär, en biroll i andras liv. Trots att Sasha är fattig så är hon fullt medveten om andras blickar och drömmer om vackra kläder, hattar och ett liv i lyx. Hon är underlägsen likväl som överlägsen, men överlägsenheten handlar aldrig om att hon är bättre än andra, utan att hon ser att dem är sämre än andra. Alice lever i ett medberoendeförhållande till sina nära relationer liksom till omvärlden i stort. För henne tillika Sasha handlar livet om att uthärda och undvika eventuella katastrofer. Genom att leva på det viset uthärdar dem. Det handlar lite om glädje och lycka, ty det har man redan givit upp, utan om att stå ut och överleva dagarna. Precis som för Rhys själv är alkoholen det som gör att Sasha står ut, ändå får den henne att fasa inför sin dåliga karaktär och därmed behöver hon dricka mer för att stå ut med det. Skillnaden mellan Alice och Sasha är att Sasha fallit längre ner mot botten, medan Alice kontrollerar sitt fall och är nykterist.

I mig uppstår ett slags kognitiv dissonans när jag ska leva mig in i den kontrollerade nykterhet som min huvudkaraktär Alice befinner sig i, medan jag själv är i ett alkoholrus. Innehållet i den del jag idag skriver ska vara smärtsamt för min huvudkaraktär och kanske är det på grund av mitt nu obalanserade mående jag lättare kan placera mig i just den sinnesstämningen. Då tänker jag på Jean Rhys karaktärer som alltid tycks vara samstämda med sinnesstämningen Rhys själv var i under tiden hon skrev. De ägnar sig åt samma självförstörelse och återupprepar likt mantran hur odugliga de är. Döden är inte avlägsen men i hennes värld är en sista vila ett allt för lågt straff för en sådan som hon. Kanske blev alkoholen och den eskalerande alkoholismen något som fick Rhys att släppa sina hämningar eftersom det handlade om något annat än hennes ego – hon fordrade pengar till alkohol. Alkoholen präglade personen Jean Rhys, den formade författaren Jean Rhys och i allra högsta grad hennes texter. Hur skulle Jean Rhys författarskap ha sett ut utan alkoholen? Är det till och med så att det är alkoholen vi borde tacka för hennes eftermäle? Vad skulle hon ha skrivit om och vad skulle ha varit hennes drivkraft utan den? Det får vi aldrig reda på och det är vanskligt att undersöka det jag gör då där inte finns någon kontrollgrupp att jämföra med – hur skulle jag annars ha skrivit? Hur skulle samma text utfallit utan alkoholen?
– Dagbok, 15 februari 2019

Inledningsvis fanns motståndet där under den tredje dagen, att liksom vara tvungen till att dricka alkohol utplånar den glamour som den annars är mig förknippad med. Den ger inte känslan av belöning, att fira, utan ett strukturerat, planerat intoxikerande. Om alkoholen ska vara en strategi värd att nyttja, ett sätt att främja skapandet så inbegriper överenskommelsen en regelbundenhet och med denna tillhör att följa en plan. Eller räcker det med att dricka någon gång ibland, någon gång för att komma ur en skrivblockering? Inte i några studier finner jag något som lyfter denna kontinuitet men av de stora författarna att döma är det en livsstil, att vara en drinkare på samma vis som att vara en författare.

Den österrikiska studien om länken mellan alkohol och kreativitet fann att alkohol kan vara författare till hjälp för att överkomma skrivblockering. Dock var det studerade rusningsmedlet öl och inte vin som artikelrubrikerna velat påstå. Enligt Dr Mathias Benedek var det alkohol, närmare bestämt 0,03% av blodets koncentration, som främjade kreativiteten och inte någon specifik alkoholhaltig dryck. Men det var öl och inte vin som studien använde. Kan det vara så att ölen fungerar bättre än vinet? Hur är det då med starkspriten, kanske bara en liten snaps skulle fungera bättre? Jag frågar mig själv huruvida jag borde dricka tidigare eller senare på dagen, om jag ens ska dricka när jag skriver? Kanske borde jag dricka lite hela dagen, som några av de etablerade törstande författarna gjort och gör. En amerikansk studie[16] gjorde liknande experiment där Vodka var den aktuella rusningsdrycken och man kom fram till att ett måttfullt intag av alkohol synes underlätta fokuseringen i sökandet efter kopplingar mellan idéer som ligger långt från varandra. ”I snitt klarade de berusade att lösa nio av uppgifterna korrekt, medan de nyktra i snitt lyckades klara ut blott sex. De berusade behövde i snitt 11,5 sekunder för uppgifterna, medan de nyktra höll på i 15,2 sekunder.”[17]

Jag byter vin mot öl och hemma mot pub. Så sliten jag känner mig idag, värre än igår, och inte är jag det minsta sugen på dagens första glas. Uppstarten är trög och det tar ungefär en halv öl innan det börjar flöda. Från motstånd, obalans och frustration släpper något, det lossnar och kreativiteten tycks rinna till. Första klunken inte alls så motbjudande. Där uppstår ett slags tillfredställelse. Uppfriskande var den också, ölen. Även om jag är rödvinsfantast verkar den perfekt skumtoppade IPA:n få mig mer uppmärksam och alert. Jag skriver över fyra sidor på två timmar. Bättre än tidigare och mer lustfyllt. Om det inte varit för att jag har planer hade jag säkert kunnat sitta någon timme till. Materialet har jag ännu inte studerat men det känns som om jag både haft nära till associationer och realitet. På den tredje dagen uppstod han, sägs det.
– Dagbok, 15 februari 2019

En viktig aspekt som lyftes i den amerikanska studien var att dess deltagare alla dricker alkohol på ”ett socialt sätt” och alltså inte lider av något beroende. Med detta sagt så är mer osagt när det kommer till de facto att de flesta av de stora författarna som är kända för att kombinera sitt konstnärskap med alkoholen inte enbart kunde dricka socialt, utan har och har haft ett missbruksförhållande till alkohol och/eller droger. Även om min mamma är och under min uppväxt har varit alkoholberoende, så verkar jag själv inte lida av sjukdomen.

Under den sista kvällen går det trögt. Tillbaka till vinet. En och en halv sida blir resultatet och en hel massa motvilja. Inte heller blev jag vidare alert av alkoholen. Jag eftersträvar skrivandets minsta motstånds lag men föregående dagar tycks snarare ha satt spår av matthet och ångest i mig. Vad detta vittnar om är intresseväckande då den kreativa effekten av alkohol förefaller ha försämrats med tiden. Måhända hade jag under den tredje dagen en mycket produktiv skrivsession. Materialet verkade också ha stått sig väl, men under dagtid har jag mått förkastligt. Det kan vara bakfylla eller dämpad effekt av medicinering. Det kan vara kraftlöshet, jag vet inte. Jag skriver å andra sidan om nykterhet och visst blir lite besynnerligt att skriva berusad utifrån en nykter persons inre, en paradox som varit påtaglig genom hela veckan.
Kan jag konstatera att alkoholen varit mitt skrivande behjälpligt? Möjligen är det en effektiv strategi men jag har svårt att tro att den är hållbar i längden. Eller jag är beredd att stå fast vid att så inte är fallet. För att avrunda alkoholveckan vill jag lyfta detta med nykterhet. Min kära vän Rebecka Åhlund är aktuell med boken Jag som var så rolig att dricka vin med. En fantastisk bok som handlar om hennes första år som nykter alkoholist. Jag frågade henne om hon upplever att nykterheten påverkat hennes skrivande på något vis och fick detta som svar:
”Jag använde alkohol för att döva självkritiken och öppna för idéer. Det fungerade ofta ganska bra. Sedan blev jag full och då fungerade det förstås inte alls. Skrivandet under berusning blir som ens finmotorik under berusning: för hattigt och svajigt och viftigt. Det låter kul men det blir usel text. I nykterheten har jag tvingats hitta något annat, och jag tror delvis att det har med min tro att göra. Jag är inte rädd. Dessutom har jag en klarhet i tanken som gör att jag känner rytmen i texten och i innehållet, det blir som det ska, inte som det råkar bli.”
– Dagbok, 18 februari 2019

Manusförfattaren, regissören och filmgeniet David Lynch skriver i sin bok Fånga de stora fiskarna – Meditation, Medvetande och Kreativitet: ”Vi vill alla ha expanderat medvetande och lycka […]. Och många människor söker det i droger. Men problemet är att kroppen, fysiologin, skadas av drogerna. Droger skadar nervsystemet så de gör det bara svårare att få fram de här upplevelserna”.[18] Lynch är ingen vetenskapsman, men han har funnit vägen in i detta expanderade medvetande och lycka genom meditation och andlighet. ”Du kan ha totalitet. Så alla de upplevelserna finns där för dig, utan drogernas bieffekter.”[19]

Precis som Stephen King befarade, ledde nykterheten honom in i svår skrivblockering. Till dess att det en dag släppte och hans hängivna läsare menar att hans författarskap fått ett nytt djup och en ny intelligens efter detta. ”The truth is that drugs and Alcohol dull the senses and plague a person’s emotional and physical health. This kind of unhealthy practice does not amount to success as an artist. It was really his years of dedicated work, never giving up, that generated his wide success as an author”.[20]

När Raymond Carver, efter att ha blivit nykter, skrev novellsamlingen Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek (Will You Be Quiet, Please?, 1976) ville Carvers redaktör Gordon Lish göra drastiska ändringar i texten som han ansåg var för sentimental. Lish hade varit dragen till den dystra tonen hos Carver som med sin nyfunna nyktra kreativitet, som Carver själv beskrev som om han rest sig ur graven, och med det började skriva berättelser på nytt. Han insisterade på att novellerna var intimt förbundna med hans nykterhet och tillfrisknande ”och det faktum att jag har återvunnit en smula självaktning och en känsla av att jag duger något till, som författare och som mänsklig varelse”.[21] Carvers protest till trots gavs novellsamlingen ut och hade gått från att vara perforerad av strimmor med hopp och ”ögonblick av kontakt mellan människor – spår av nykterheten”[22], med ett visst mått av desperation – till hånfull och elak med främlingar som ogillade varandra. Efter det vägrade Carver den typen av redigering. Originaltexterna bar spår av AAs (Anonyma Alkoholisters) gemenskap och tillfrisknande budskap. John Berrymans nykterhet var också funnen genom Anonyma Alkoholister och med Recovery (1973) fann han en ny ambition med sitt författarskap: att ersätta sin ambition att bli en ”stor poet” med ”ett kreativt liv som verkar för ’kärlek till andra’”.[23]

Redaktören Gordon Lishvar inte ett undantag när det kommer till litteraturens fäbless för misär och destruktivitet. I en debattartikel i Aftonbladet med titeln ”Tänk en röst som berättar ur ett pågående missbruk” skriver författaren Jack Hildén om den senaste vågen av offentliga personer som inte bara gått ut och berätta om sin nykterhet, att de är nyktra alkoholister, utan också skrivit om den. Rebecka Åhlund är en av dessa likaså Leslie Jamison och journalisten Hanna Hellquist. Hildén menar att ”[d]et är modigt och med all säkerhet viktigt att fortsätta repetera dessa berättelser om alkoholism. Men jag känner nästan hela tiden att något saknas. Hellquists text är inte sämre än andras. Däremot säger den ingenting nytt, där står ingenting jag inte läst förut. Den framstår som en mall för vad just en sådan text ska innehålla.”[24] Han menar att det verkar vara det enda perspektiv kulturen har att erbjuda just nu. ”Tänk en desperat röst som berättade rakt ur ett avgrundslöst, pågående missbruk. Den rösten skulle ha potential att tala till en annan publik än Hellquists. Förmodligen finns många anledningar till varför det perspektivet är ovanligare. Samtidigt vore väl det att bryta mot tabun om något.” Jag vet inte vilken del av litteraturhistorien Hildén har missat, men är det inte just precis dessa historier vi har läst, om och om igen, är det inte dessa som Lish och många andra velat vältrat sig i? Tripprapporter och berättelser med missbukaren i centrum. Leslie Jamison menar att Raymond Carvers nyktra prosa tillåter fler lager av känslor: ”försoning så väl som raseri – istället för att nöja sig med ett enklare och mer förutsägbart spår av onyanserat förakt”.[25] Att vara nykter fråntar inte missbruksskildringen dess trovärdhet utan ger, enligt mig, ytterligare ett lager till den annars rätt förutsägbara oförutsägbarhet som missbruksskildringar inrymmer.

”[N]arrativet finns redan inbyggt i återhämtningens process. ’Nej jag har inte blivit religiös. Jag har blivit nykter’, skriver Hellquist. Men det är just religiöst det låter”[26], skriver Hildén. Och varför är det så vådligt att skriva religiöst?

Rebecka Åhlund fann sin nykterhet genom ett 12-stegsprogram där andligheten är central. Man talar således inte om någon religiös Gud, utan om att finna och känna tillit hos något som är större än en själv. 12-stegsprogram kallas också för andliga handlingsprogram då man gör 12 steg och använder de verktyg man får; allt med den Högre Makten som utgångspunkt. Bland dessa handlingar, förutom de 12 stegen, ska man meditera, be och gå på möten. Jag är också en del av en 12-stegsgemenskap för medberoende och där råder samma struktur.


Andligheten

Jag inleder den andliga veckan med läsning. Tar del av Flannery O’Connors A Prayer Journal läser texter av Birgitta Trotzig, Gunnar Ekelöf och andra kända författare vars skapande på olika sätt kretsat kring andlighet eller tro. Jag läser filosofen och psykologen William James Människans dolda krafter och om hur meditationen hjälpt stjärnor som David Lynch, Steve Jobs, Martin Scorsese, The Beatles, Leonard Cohen, Oprah Winfrey och en lång rad hollywoodkändisar och framgångsrika affärspersoner.[27]

De flesta skapande personer är också sökande personer. Man söker efter ett slags sanning och därför har många av dessa kommit att intressera sig för religion, spiritualitet, filosofi och ofta med ett metafysiskt perspektiv på livet. James Blake var en av flera som fann Swedenborgsläran och levde efter att finna denna sanning inom sig själv – snarare än genom inlärning och vetenskap. Metafysiken sägs börja någonstans där vetenskapen tar slut, ett sätt att behandla livets mest fundamentala frågor på ett filosofiskt plan. Den behandlar stora frågor på ett sätt som är för stora för att förklara. Blake ska själv ha sagt: "Vad som nu är bevisat var än gång bara fantiserat", och "Fantasin är inte ett tillstånd: den är människans själva existens".[28]

Jack Kerouac dog i sviterna av sitt alkoholmissbruk och På drift har beskrivits som beatgenerationens bibel och var skriven i ett långt rus i en spontan flödande prosa. Själv menade Kerouac att På drift egentligen var “a story about two Catholic buddies roaming the country in search of God. And we found him. I found him in the sky, in Market Street San Francisco (those 2 visions), and Dean (Neal) had God sweating out of his forehead all the way […]”.[29] Kerouac var katolik men fann under mitten av femtiotalet buddhismen och meditation. I dikten “How to Meditate” (The portable Jack Kerouac, 1995) skriver han:

— lights out —
fall, hands a-clasped, into instantaneous ecstasy like a shot of heroin or morphine, the gland inside of my brain discharging the good glad fluid (Holy Fluid) as I hap-down and hold all my body parts down to a deadstop trance — Healing all my sicknesses — erasing all — not even the shred of a “I-hope-you” or a Loony Balloon left in it, but the mind blank, serene, thoughtless. When a thought comes a-springing from afar with its held- forth figure of image, you spoof it out, you spuff it out, you fake it, and it fades, and thought never comes — and with joy you realize for the first time “Thinking’s just like not thinking — So I don’t have to think any more”[30]

Han beskriver det meditativa tillståndet som något som liknar ett rus och det ena behöver inte utesluta det andra. Det finns till och med religioner där droger är en del av väckelseceremonier, ett sätt att nå transendalt medvetande. Inom Schamanismen används exempelvis peyote och meskalinför att få kontakt med andevärlden, medan påvar inom den katolska kyrkan har predikat på temat ”sober intoxication”: ”the text in which the Apostle exhorts the Christians in Ephesus that says, ‘Do not get drunk with wine, for that is debauchery; but be filled with the Spirit, as you sing psalms and hymns and spiritual songs among yourselves, singing and making melody to the Lord in your hearts’ (Eph 5:18-19)”.[31] Man menar att det finns olika sätt berusa sig men att likheten i de båda innehåller glädje; de får oss at glömma våra sorger och fly oss själva. Skillnaden är att: “while physical intoxication (from alcohol, drugs, sex, success) makes people shaky and unsteady, spiritual intoxication makes people steady at doing good. The first intoxication makes people come out of themselves to live below the level of reason; the second makes people come out of themselves to live above the level of their reason”.[32] Har man någon gång sett en religiös individ som ”talar i tungor” råder inget tvivel om den intoxikerande effekten religiositet kan ha.

Vetenskapen höjer hälsofrämjande effekter av meditation; den ska reducera stress, oro och ångest, göra oss klarare och lindra smärta.[33] En studie gjord av de kognitiva psykologerna Lorenza Colzato och Dominique Lippelt på Leidens universitet visar att meditation även främjar kreativitet; framförallt sådan kallad ”öppen meditation” där meditatören observerar varje känselförnimmelse och tanke som dyker upp i medvetandet utan att döma eller försöka ta bort den.[34]En förklaring tros vara att den minskade aktiviteten i amygdala under meditation ger mer utrymme för aktivitet till andra delar av hjärnan och det gynnade främst kreativt tänkande som rör att komma på nya idéer.[35]”Albert Einstein förstod tidens relativitet en tidig morgon mellan sömn och vaka. Werner Heisenberg upptäckte kvantfysikens osäkerhetsprincip när han låg till sängs med hög feber i Danmark. Isaac Newton började fundera på gravitationslagarna när han satt i kontemplativa tankar under ett träd och hörde ett äpple dunsa mot marken”, så skriver Agneta Lagercrantz i en artikel i Dagens Nyheter om hur framstående forskare intresserar sig för meditation.[36] Forskaren Eva Bojner Horwitz berättar i artikeln om en studie i vilken de konstaterat att meditativ rörelse, kontemplation, fungerar som ett medel mot skrivblockering.[37]

För att göra det hela enkelt tar jag i min andliga vecka stöd i läsning och forskningsstudier, men också i min egen relation till andlighet. I och med ett eget 12-stegprogram för medberoende har jag redan utvecklat ett så kallat andligt liv. Den här veckan mediterar och ber jag samt går på 12-stegsmöten och besöker en kyrka. Jag försöker lyfta blicken mot något som är större än jag själv. Min förhoppning är att kreativiteten kommer att flöda genom detta samt att min Högre Makt kan hjälpa mig i mitt skrivande, att den Högre Makten kan använda mig liksom Berryman och O’Connor bad sin Gud att använda dem för att sprida Guds kärlek genom deras respektive författarskap. Jag hoppas kunna nå djupare in i mig själv och som David Lynch skriver: ”Små fiskar simmar på ytan, men de stora simmar nedanför. Om du kan expandera behållaren du fiskar i – ditt medvetande – så kan du fånga större fiskar”, kanske kan även jag expandera mitt medvetande.[38]

Jag inleder den första dagen med 25 minuter tyst meditation, följt av några böner där jag ber min Högre Makt att vägleda mig i mitt skrivande och hjälpa mig att skriva något av värde. Jag skriver. Men jag producerar inte text. Det är motsträvigt. Först fortsätter jag skriva på en redan påbörjad text men när jag sedan har skrivit mig igenom detta blir det blankt. En blank sida och en lika blank insida. Var det den tomheten jag var ute efter? Jag vill ju tömma mig på sådant som står i vägen för själva skrivandet. Jag vill låta kreativiteten och orden att flöda. Jag försöker analysera vad det är som hindrar mig. Har jag mediterat på fel sätt, är det vid fel tid på dygnet? Under veckan med alkohol har jag skrivit kvällstid. Kanske har jag vant mig vid det? Är det svårt för mig att ändra strategi när jag just kommit in i den tidigare? Jag tar en paus men känner fortfarande samma frustration. Försöker läsa om andlighet och hoppas att det ska få mig att omfamna den andliga kraften ytterligare, men inget mer vill transformeras från en tankegång, en idé eller ett ord ner till mina fingrar så där kan uppstå en intresseväckande scen. Jag läser Flannery O’Connors bön: ”Dear God, I am so discouraged about my work. I have the feeling of discouragement that is. I realize I don’t know what I realize. Please help me dear God to be a good writer and to get something else accepted. That is so far from what I deserve, of course, that I am naturally struck with the nerve of it”.[39]
– Dagbok, 19 februari 2019

Många talar om kraften i viljestyrka, att kanalisera all energi i det man vill – The Secret– och att sedan omfamna det som kommer. Men om det inte kommer någonting, ska jag vara tacksam då? Tacksam för att det inte hjälper ett endaste dugg? Kanske hade den mindre lyckosamma skrivsession att göra med mina förväntningar. Att jag inte helt och fullt överlämnar mig till min Högre Makt? Leslie Jamison beskriver i Tillnyktring hur hon försöker använda sig av sin nya Gudstro i sitt skrivande, att hon hade svårt med bön och att hennes tro var ifrågasättande. Hon hade blivit nykter med hjälp av AA och en Högre Makt, men det enda hon ville var att skriva. För att övertyga sig själv om nykterheten var värd sitt pris försökte hon skriva dag som natt. ”Då och då smög jag ut i badrummet, föll på knä, och bad Gud om hjälp med att skriva boken. Sedan rättade jag mig, och bad Honom hjälpa mig att uträtta Hans vilja, och hoppades i hemlighet att Hans vilja var att jag skulle skriva den bästa romanen som någonsin skrivits om revolutionen i Nicaragua.”[40]

Första dagen avslutas med ett 12-stegsmöte där temat är egenvilja. Att det är den som är grunden till att vi lider då vår vilja främst styrs av rädslor. Alltså inte av vad jag helst av allt vill, utan av att undvika det jag helst av allt inte vill. Mitt sätt är inte alltid det bästa – ”Ske din vilja, inte min”. Gud, sådan jag uppfattar honom är kärlek.
Dag två mediterar jag i 31 minuter med min hund i knät. Vi lyssnar till den intensiva gongmusiken där varje klang liksom vibrerar så att själen skälver. Jag känner hur den går djupt in i mig, som om den skakar loss alla mina ändlösa lager av förväntan. Jag ber om sinnesro, mod att släppa taget om behovet av kontroll och resultat. Jag ber om att få sätta mitt ego åt sidan och bara följa det intuitiva, ta emot vad universum ger mig.
Lättnaden och öppenheten jag kände efter min förberedande rutin följdes av kraftig ångest. Kanske är det så att min egenvilja och mina rädslor väljer att gå in i strid för att slippa ge med sig, som om en upprorisk treåring skriker ”kan själv”. Jag försöker att inte bli treåringen utan klappar på den som om jag vore dess förälder. Mitt i den pågående kampen kommer det till mig att gå tillbaka och se över min gamla idéer. Det är dokument jag inte öppnat på snart ett år. Jag går igenom det jag har och några timmar senare har jag skrivit fem och en halv sida av romanens näst sista scenen. En mycket laddad scen som jag har dragit mig för.
– Dagbok, 22 februari 2019

Det var som om jag vaknade ur en dvala och såg vad den hade tagit mig in i. Jag försökte reflektera över detta men kan inte nå in i vad som eller när det hände. Det bådar gott. Fem och en halv sida var mer än de fyra sidor jag producerade under ruset av alkohol. Tack Gud, eller vem, du eller den nu är.

Jag vaknade med stress och ångest som stod mig upp i halsen. Den där molande och tryckande känslan i bröstet. Som om någon inifrån pillade på min hud och ville ge sig tillkänna. När jag inte själv hunnit uppfatta det mitt undermedvetna redan vet. Alla känslor skenade och det hela ledde till vad som går att jämföra med ett mentalt sammanbrott. Stress, press och förväntningar fäller krokben för allt jag vill göra och den lust jag känner inför det. All tid jag önskar ägna åt skrivandet störs av andra projekt, möten, inlämningar och deadlines. Jag har inte ledigt utan använder helgerna till jobb för att slippa arbeta dygnet runt i veckorna.
Julen 2017 drabbades jag av utmattningssymptom som hjärtklappning, konstant trötthet, känslighet för intryck, ljus och ljud. Jag var disträ, glömde ord, tappade bort saker och ting och sov dåligt. Det gick helt enkelt inte att fortsätta i den takt jag innan gjort. Eftersom jag är bipolär så tenderar stressen att utlösa mina skov och jag gick då in i en depression, och depression och stress är fullkomligt förlamande. Våren 2018 hände det igen och igår kände jag exakt samma känslor och mentala utmattning och jag vet att jag måste ta det på allvar. Jag mediterade i en halvtimme men ägnade sedan resten av dagen åt att ta hand om mig själv istället för att prestera. Därför skrev jag inget. Därför känner jag mig otillräcklig. Men kanske är detta en del av den andliga processen? Jag kan helt enkelt inte kontrollera allt.
– Dagbok, 24 februari 2019

Grekisk-romerske Epiktetos var en av stoicismens stora filosofer och menade att alla yttre händelser bestäms av ödet och därför är bortom vår egen kontroll. Som individer är vi ansvariga för våra egna handlingar, vilka kan analyseras och kontrolleras med självdisciplin. Lidandet uppkommer när vi försöker kontrollera eller önska sådant som är oberoende av oss och som vi inte kan påverka eller när vi försummar sådant som står i vår makt. Om man följer detta levnadssätt så kommer man enligt Epiktetos att uppnå Eudaimonia (lycka) och ataraxia (sinnesfrid).[41] Min inställning till och förväntan på den andliga veckan var att jag skulle få lugn och vara i orubblig kontakt med min Högre Makt, att orden skulle flöda när jag öppnade dörren för detta inflytande. Har jag nu misslyckats med uppdraget eller är det just den vägledning jag mottagit genom mitt sammanbrott? Jag vet att misslyckanden ofta följs av goda ting eftersom vi då är beredda att pröva något nytt. Att ge upp kanske istället kan innebära att öppna sig för att ta emot något annat, något bättre?

Idag ska jag meditera och be, kapitulera inför min situation och försöka finna tacksamhet inför att den är som den är. Jag ska omfamna den som om jag själv valt den. Min Högre Makt verkar vilja ta mig in i ett slags katharsis vilket precis är vad jag skriver. Kanske vill min Högre Makt inte att jag ska skriva just nu för att hen försöker leda mig in i vad jag ska skriva om? Det är lätt att fokusera på kvantitet, antal sidor som produceras, fingrar som rör sig över tangentbordet. Men är inte en kvalitativ sida långt bättre än tjugo halvdana?
O’Connor skriver till Gud:
“Dear God, tonight it is not disappointing because you have given me a story. Don’t let me ever think, dear God, that I was anything but the instrument for Your story—just like the typewriter was mine. Please let the story, dear God, in its revisions, be made too clear for any false & low interpretation because in it, I am not trying to disparage anybody’s religion although when it was coming out, I didn’t know exactly what I was trying to do or what it was going to mean.”[42]
Jag inleder den sista dagen av andlighetsveckan med 31 minuter meditation invaggad i gongmusik och ber sedan min Högre Makt att leda mig – ”ske din vilja”. Solen skiner och min inre röst säger till mig att bege mig ut, så jag tar min hund och promenerar bort till ett café. När jag slår upp datorn är det som om en text legat där och väntat på mig. Utan plan börjar jag skriva och det verkar som om de facto att jag lyssnat på min kropp och själ öppnat för lusten. Mina sinnen är liksom fria och jag gör betraktelser som väcker något i mig, ett slags synkronisitet med livet. Det ena ledde mig in i det andra och jag tycktes ha något att berätta.
Denna andliga vecka har inte alls blivit sådan jag förmodade att den skulle bli. Jag trodde att jag skulle vara produktiv och vara i samklang med min text, men kanske är det just det andligheten handlar om; den Högre Makten gör inte något åt mig utan rustar och vägleder mig dit det bäst kommer tjäna mig, och i detta fall min text. Högre Makter underlåter sig deadlines och struntar i prestige och planer, mina planer. Jag presumerar att om jag funnit något eller någon större än jag själv som är god och vill mig och min omgivning väl, borde jag väl till fullo följa den vägledning jag får? Vare sig den känns fördelaktig i stunden eller ej. Jag antog att den andliga veckan skulle styra skrivprocessen, få texten att flöda, men kanske är inte skrivprocessen enbart det som sker mellan mig och tangenterna, utan livet jag lever runt om skrivandet. Skrivarlivet eller skriver livet.
– Dagbok, 26 februari 2019

Flanören

Enligt en studie från Stanford University ökar promenader vår kreativitet, får oss att tänka fritt och låta fantasin flöda.[43] Man vet ännu inte exakt vad detta beror på men tesen är att lättare fysisk aktivitet, som vi kan utföra utan att anstränga oss allt för mycket, på något vis stimulerar vårt sätt att tänka och får oss att använda vår fantasi på ett mer fördelaktigt sätt. Huruvida man promenerar utomhus eller på ett rullband tycks inte spela någon roll så det är således inte miljön som styr detta, utan den faktiska rörelsen. Ändå kan jag inte för egen del undgå att begrunda vad miljön bidrar med. Författarna Aminatta Forna och Taiye Selasi har funnit promenader gagnande för sina respektive skrivprocesser och i en artikel i Literary Hub publicerades en brevväxling författarna emellan där Selasi skriver: ”What I most cherish about walking is its relationship to thinking”, hon fortsätter, ”I look up, at cloud formations; around, at passing strangers; down, at my own moving feet. That steady stream of visual information has a hypnotic effect; invariably I find myself lost in thought: about the clouds, the strangers, some lover, some plot. I’ve never walked for more than ten minutes without starting to write in my head”.[44] Här ges intrycket att själva miljön, omgivningen, är vad som bidrar till det kreativa flödet. Jag funderar över huruvida man som författare tjänar på att promenera i miljöer som påminner om dem man skriver, som research, eller om det motsatta är med gagnande.

Denna vecka utforskar jag flanörens skrivandeprocess. Kan promenader få min kreativitet att flöda, få skrivandet att rinna till? Efter en promenad i stadsmiljö från Fridhemsplan över Västerbron till Hornstull går skrivandet trögt och jag känner substantiellt motvärn inför själva dokumentet. Press som jag helt frivilligt lagt på mig. Jag skriver en sida men det känns som om varje liten bokstav kräver lika mycket muskler som kroppen för att kunna flytta berg.
– Dagbok, 27 februari 2019

Flanören (Flâneur) var från första början en litterär företeelse i 1800-talets Frankrike med förkämpar som bland andra Walter Benjamin, Baudelaire och Balzac. I Sverige har Hjalmar Söderberg beskrivits som en typisk flanörförfattare och ett kännetecken för flanörromanen är huvudkaraktärens planlösa promenader, ofta i stadsmiljö där lokalangivelser är noggrant förklarade och själva flanerandet skapar lika mycket en sinnesstämning som ett faktiskt händelseförlopp. Flanören associeras ofta till en man med mycket fritid som blott strövar omkring - en sorts urban utforskare. Författaren Lauren Elkin har kommit att intressera sig för flanören men insåg att där finns ett slags maskulint privilegium hos en flanör; någon med tid och pengar, inga akuta förpliktelser som fråntar honom hans uppmärksamhet. ”[T]he flâneur understands the city as few of the inhabitants do, for he has memorised it with his feet.”[45] I sin bok Flâneuse: women walk the city in Paris, New York, Tokyo, Venice and London vänder Elkin blicken mot den kvinnliga flanören som hon väljer att kalla flanös (flâneuse). Virginia Woolf och Jean Rhys är två författare som hör till denna kategori och som jag tidigare berört beskrivs Rhys och hennes karaktärer som tragiska. Hon såg världen ur vad Virginia Woolf kallade för ”difference of view”: de gör allting fel och inte ens i staden där man är ämnad att kunna vara sig själv, där det finns utrymme för alla, kan hon undkomma folks dömande blickar.[46] Efter att ha läst Elkins bok kommer det ändå över mig att det i framförallt Rhys fall är genom själva texten som de sorgliga livsödena till kvinnor vilka vandrar från bar till bar, café till café, får lov att ta rollen som betraktaren; hon som går, ser och upplever – flanösen blir subjektet.

Under dag två skriver jag lite mer än tre sidor och det är inte enbart det att jag skriver, utan jag uppmärksammar detaljer och kommer att tänka på ting som jag kan använda i det fortsatta skrivandet; jag skriver och jag kommer i kontakt med sådant jag kommer att skriva.
Under den tredje dagen är det förhållandevis friktionsfritt att falla in i skrivandet och det som sker under promenaden är likt gårdagen att idéer och energi kommer till mig. Denna energi tar jag med mig in i den vidare processen. Idéerna ger mig drivkraft och påminner mig om vad det är jag vill berätta. Hitintills har veckan tillägnad flanörer varit den mest givande då den tycks sprida mest lust och glädje till projektet. Jag upplever inte enbart att promenadveckan har tjänat mitt skrivande, utan har även fått mig att vara uppmärksam på sådant som rör sig runt mig och som jag rör mig runt. Det är som om jag är mer observant, studerar min omgivning och är närvarande i den när och för att jag flanerar.
– Dagbok, 1 mars 2019

Enligt ovan nämnd studie ökas kreativiteten med 60% när man går. Under föregående veckor upplevde jag mig främst figurerade i mitt huvud, hade lätt för att associera och reflektera, men att förmågan att skriva dialog eller gestalta yttre ting tycktes hämmas. Bådadera behövs givetvis för att skapa den helhet jag är ute efter och att mitt skrivande, både processen och materialet, har påverkats till den grad det har gjort utav mina strategier hade jag inte väntat mig.

Jag har ägnat denna studie åt att finna vägar in i flödet genom metoder författare använt och kan använda sig av för att ta sig ur skrivblockering, eller för att överhuvudtaget kunna skriva. Jag tycks ha fått texten att flöda, men det har också drivit mig in i förnimmelsen av skrivblockering. Jag har ömsom upplevt att mitt mentala mående varit hotat och huruvida det är på grund av mina metoder eller på grund av den psykiska ohälsa jag i grunden lider av låter jag vara osagt.


Den psykiska ohälsan

Den sista veckan av mitt experiment studerar jag hur mitt skrivande och min text påverkas av min bipolära sjukdom. Att genialitet och galenskap är sammanlänkade är något många genom historien hävdat. Simon Kyaga är en av de forskare på Karolinska Institutet i Stockholm som kommit fram till att det finns bevis som stärker denna tes, framförallt länken mellan bipolär sjukdom och kreativitet, då personer som lider av bipolär sjukdom ”har en oförmåga att tänka innanför boxen men en förmåga att tänka utanför”.[47] Bland anhöriga och schizofrena fanns också en sådan länk men starkast var den hos de som lider av just bipolär sjukdom. Kay Redfield Jamison tar i boken Touched with fire: manic-depressive illness and the artistic temperament upp forskning som visar att affektiva sjukdomar bland författare (30 deltagare) var 80% medan den bland kontrollgruppen (30 deltagare) endast låg på 30%. När det kom till alkoholism var siffran 30% mot kontrollgruppens 7%.[48] Länken finns där och författare som Virginia Woolf, Sylvia Plath, Mark Twain, Emily Dickinson, Tennessee Williams, F. Scott Fitzgerald, Edgar Allan Poe, William Blake, T.S. Eliot, Charles Dickens, Emile Zola, Tolstoy, Faulkner, Hemingway, Balzac, Ibsen, Baudelaire, Berryman, Fröding, Strindberg och många fler sägs ha lidit av framförallt bipolär sjukdom eller annan affektiv åkomma.

Nu har tre veckor passerat och jag har fått skrivblockering, tappat sug och lust inför skrivandet. Jag känner igen utmattnings- och depressionssymptomen. Första dagen av den sista veckan då jag har tänkt undersöka hur min bipolära diagnos påverkar; på olika sätt hjälper eller stjälper mitt skrivande. Men, jag kan. Inte. Skriva.
– Dagbok, 3 mars 2019

Det som om min hjärna kopplats bort ifrån de övriga kroppsdelarna, att varje cell liksom blivit tyngre och dragits ner mot jorden i en gripbar gravitation. Det kryper inuti mig på ett vis som det gör när man anar att man håller på att bli sjuk eller är rastlös, samtidigt känner jag mig avdomnad. En ansamling av skuld i bröstet med röster som säger: ”du skulle inte ha gjort så, du borde göra bättre, varför kan du inte bara skynda dig, varför är du inte skarpare, varför så virrig?” Jag känner hur hjärnan fortfarande vill upp till kamp mot resterande organ. Det är precis lika fysiskt som när man känner att en förkylning eller magsjuka håller på att bryta ut. Det är som om kroppen avviker från psyket, tar en annan riktning och att jag från och med nu kommer att få lägga all min energi på att samla ihop dem igen. Jag vill inget hellre än vara genial och formulera snillrika meningarna, men det vill inte min kropp. Jag känner stressen, det är både den stressen som skyndar mot en deadline och den som förstår att snart blir du förlamad, så ska du skriva något alls bör du göra det nu, men också stressen dessa tankar åsamkar mig.

När jag är i en hypomani kan jag se allt så klart, som om jag kunde genomskåda världens alla sanningar, som om jag vore en utsänd profet, även om det inte är med de orden jag skulle formulera det just när jag är i den. Jag blir otålig och då är det snarare världen som inte hinner med mig, och jag vill inte stå och vänta, stampa på samma ställe. Jag rusar, som i ett rus, producerar. Jag ser hur allt hänger samman, förstår vad andra ska säga innan de öppnat sin mun, blir uttråkad. Leonard Woolf, gift med Virginia Woolf beskrev hur Virginia under sina maniska perioder talade utan uppehåll: ”[…] paying no attention to anyone in the room or anything said to her”, hur geniala tankar som verkade förståndiga på någon dag övergick i ”a mere jumble of dissociated words”.[49]

Men allt är så uppenbart och explicit för mig. Det är bara omvärlden som inte förstår. Kyaga menar att det främst är under de hypomana perioderna som bipolära personer är upphöjt kreativa. Att vara i ett flow – att liksom känna hur texten tar över mig, att allt flödar fram utan motstånd, att jag kan det jag gör och att det som kommer ut blir bra. Jag skriver med fingrar som rör sig rappt över tangenterna som för att försöka hinna med att formulera allt som vill formuleras och redan avhandlats i min hjärna. Jag har kraft och energi, lust och något att berätta. Edgar Allan Poe skriver: ”Men have called me mad; but the question is not yet settled, whether madness is or is not the loftiest intelligence – whether much that is glorious – whether all that is profound – does not spring from disease of thought – from moods of mind exalted at the expense of the general intellect”.[50] Mihály Csíkszentmihályi skriver att det finns visa individer som uteslutande har svårt att uppleva flow, t.ex. de som lider av Schizofreni då de uppfattar onödigt stimuli och tappar bort sig på sidovägar.”Some people find it difficult to concentrate psychic energy.Others are too self conscious. Self centered people also find it difficult to reach flow. Alienation, a condition which forces people to act inways that go against their goals, is also an impediment to flow.”[51] Är det inte just detta som sker då jag är i en depression?

I boken Skaparkriser: Strindbergs inferno och Dagermans skriver Johan Cullberg om depression och kreativitet: att den lätta depressionen, sorgsenheten, skulle kunna kallas för en kreativitetens kompost då ”[u]nder denna sinnesstämning ökar genomsläppligheten för såväl omvärldens som för den inre världens vibrationer och signaler”, ”[e]tt inre läge av sorg och saknad kan för den vuxne stärka möjligheterna att gå in i detta område och kan därmed vara till gagn för skapandet[…]”.[52] Under den inspiratoriska arbetsprocessen kan författaren däremot uppleva en intensiv stämning av lycka och Cullberg beskriver denna känslighet som en ”depressiv upprymdhet”. Däremot verkar en djupare depression ”alltid hämmande och förlamande på den kreativa processen. Leken dör ut och torka utbreder sig”.[53] Ångesten verkar vara tätt förankrad i konsten och det mörka, mystiska är och kommer förmodligen alltid att vara en del av den. Kanske är det för att konstnären tar sig tid att undersöka den, eller så beror det på att de som lider av den i högre grad ägnar sig åt konsten.

Jag försvann. Detta projekts gäckeri, som handlat om att undersöka olika metoder som författare genom tiderna använt eller använder sig av för att ta sig ur skrivkramp och få kreativiteten att rinna till, var att det tycktes leda mig in i depression och skrivkramp. Lagom till veckan då jag skulle till att undersöka hur min egen psykiska ohälsa, min egen bipolaritet, påverkar mitt skrivande och min kreativitet, drabbades jag av kraftiga utmattningssymptom och depression. Det jag tidigare upplevt var bara föraningen om detta. Det känns som om min hjärna vridits ur likt en våt trasa till dess att inte ens den spädaste droppe ville komma ur den. Att dessutom stå inför att slutföra, skriva färdigt mitt manus och den energi som går åt att samla alla trådar jag under resans gång broderat ut, att knyta ihop berättelsen och producera något slags katharsis. Du som själv skriver vet hur krävande just detta är. Det går inte. Det går inte. Jag försvann.
– Dagbok, 2 april 2019

Igår satt jag på ett café i hopp om att inte riktigt behöva ge upp än. Jag stötte där på en skådepelarvän som berättade att hon blivit diagnostiserad med PTSD och hur stressen liksom fått henne att tappa sig själv. Jag berättade om min situation varav hon svarade: ”Men det här är inte livet, det du och jag gör, Ida.” Hon pekade på min dator och syftade på skrivandet – ”det här är inte livet”, sa hon och pekade bort mot teatern där hon just nu repeterar inför en kommande föreställning.

Att ge upp var det bästa jag kunde göra. Att lägga mig platt i all ångest, följa gravitationen mot marken och tillåta mig själv gå i bitar. Jag har fått kapitulera inför det faktum att kreativitet inte (alltid) kan presteras fram. Den kan inte jäktas fram, även om jag ömsom upplevt denna kreativa berusning. Det var härligt och stimulerande men inte ens för någon som är ”frisk” tror jag att kreativiteten kan frambringas i ett jämt flöde, så tycks processen inte fungera. Jag har vänt mig till min läkare och vi har höjt dosen för mina mediciner samt att jag ska försöka ta det lugnt, vad det nu innebär. Det går inte för jag har för mycket att leverera, men det går inte eftersom jag har för lite att leverera med. Varför jag inte lagt mig ner tidigare är att jag så fort jag återhämtat mig från det värsta tycks öka kraften och prestationerna.
– Dagbok, 3 april 2019

Efter att ha givit ut Godmorgon, Midnatt! 1939 försvann Jean Rhys och höll sig borta till 1966. Hon ägnade sig då främst åt sitt osunda leverne och drack alkohol, vilken enligt Carol Angier gjorde henne plump och ibland fick henne att skriva små meddelanden på väggarna så som: Sanningen är stor och den består, med läppstift.[54] Men under pausen skrev hon också på den roman vilken kom att bli hennes största succé och som gjorde henne berömd – Den första hustrun (andra utgivning: Saragassohavet, originaltitel: Wide Saragasso Sea) gavs ut 1966 och helt klart tycktes denna paus ha haft en god effekt på Jean Rhys skrivande.

”Personer med psykiska sjukdomar, inte minst bipolär sjukdom och adhd, pushar sig hårt i perioder med en energi och en drivkraft som är utöver det vanliga. Det gör dem mer sköra och sårbara. För att minska deras lidande är det oerhört viktigt att skapa förutsättningar för återhämtning”, säger Simon Kyaga.[55] I artikeln ”Alkohol, kreativitet och insiktsfulla experiment”kommentarer Anja Koski-Jännes, Torsten Norlander fyra faser och adderar fasen återhämtning: ”Under den tar personen i fråga distans till den intensiva verifikationsfasen for att kunna återgå̊ till vardagen och förnya sin skaparkraft. Utan sådana avbrott skulle han eller hon snart bli utbränd och oförmögen att fortsätta sin skapande karriär”.[56] Kyaga fortsätter: ”För personer med bipolär sjukdom finns också en risk när det gäller så kallad ’reward sensitivity’. När vi kämpar för något och lyckas då mår vi bra […]. Vi har länge trott att personer med bipolär sjukdom får en starkare tillfredställelse, men det verkar inte vara så. Däremot verkar längden på den tillfredsställelse de känner vara kortare”.[57] Det gör att vi som lider av bipolär sjukdom ofta ”snabbare tar oss upp i sadeln igen” och därför lättare bränner ut oss. Konstnären Vincent Van Gogh tog livet a sig som ett resultat av sin manodepressivitet, idag bipolär sjukdom, och ska innan sin död ha sagt: ”If I could have worked without this accursed disease – what things I might have done”.[58]

Under vilan efter min första krasch julen 2017 upplevde jag tristess, jag blev uttråkad och började fantisera. Lusten att skriva kom sakta krypande tillbaka och idéer infann sig. Jag vill minnas att det jag skrev efter detta var några av mina absolut starkaste texter. Jag hade något angeläget att berätta och var trygg i hur det skulle genomföras. Kreativiteten behövde komma ur mitt inre, att jag känner lust och är mottaglig för intryck samt har närvaro nog att skriva. Slutsatsen skulle därmed kunna dras att detta med utbrändhet och depression till och med gagnar mitt skrivande och min text. Jag vill dock inte tro att det är så, för det är inte under själva utmattningen eller depressionen som har skrivit bra, utan efter jag har återhämtat mig från denna hjärntrötthet.
– Dagbok, 3 mars 2019

Sjukdomen både ger och tar och det gör det svårt för mig att egentligen veta hur dessa strategier fungerar då grundtillståndet i mig varieras så. Joyce Carol Oates lyfter vikten av normala, tysta kreativa liv och riktar kritik gällande reducerande stereotyper som den neurotiska och destruktive författaren.[59] För visst är det så att denne existerar, även om studierna inte visar att samtliga av världens erkända författare lider av psykisk ohälsa och/eller beroende, så är de är överrepresenterade bland dessa.

Jag ville till denna essä studera de strategier, metoder som författare genom tiderna tagit till för att lättare nå ett kreativt flöde när de skriver och har tagit stöd i forskning som stärker dessa teser. Jag gav mig in med förhoppning och vid gott mod. Med facit i hand kan jag se att dricka alkohol förefaller vara användbart när jag vill skriva inre monologer, stream of conciousness-teknik,då hjärnan liksom frikopplar och söker i andra banor på ett vis som liknar mitt sätt att tänka när jag är i ett hypomant skov. Även om mina skov kan bidra till att kreativiteten flödar kan de också skada den. När jag ser tillbaka på min relation till mitt skrivande blir där märkbart att jag skapat bäst efteratt ha varit hypoman, kanske har mängden text varit mer omfångsrik under de hypomana skoven och produktiviteten hög, men kvaliteten tyckts bli bättre när jag är mer stabil. Psykisk ohälsa och missbruk kan således både orsaka och bota skrivblockering, vad som är hönan och ägget är ej klarlagt. Jag kan inte förändra de facto att jag lider av bipolär sjukdom och jag lär mig inte enkom hur jag bäst kan skapa med den, utan också hur jag behöver planera mitt liv runt den. De andliga strategierna samt flanerandet verkar ha haft god effekt på mitt mående även om jag kanske inte i stunden kunnat se det. Den främsta lärdomen jag dragit av detta är att jag aldrig kan skapa mycket, jämt, alltid eller konstant. Livet och konstnärskapet kräver återhämtning och genom att lägga all tid och energi till att försöka producera text, har jag istället förorsakat och bränt ut mig själv, vilket istället varit fullkomligt förlamande för min text. För mig. Skrivandet består av allt att döma av olika processer och alla de fem faserna tycks vara lika viktiga. Jakten på att öka min produktion ledde mig istället in i ett tomt, litet och mörkt rum där inget kunde skapas. Strategier, metoder och medel är sådant man kan ta till, men först kommer livet. Jag skriver i och om livet, men som min kära vän sa; skrivandet är inte livet.



[1]”Writer’s Block: Causes, Symptoms, & Cures (Overcoming It)”. Mental Health Daily:

https://mentalhealthdaily.com/2014/10/04/writers-block-causes-symptoms-cures-overcoming-it/.

[2]Ibid.

[3]Mihály Csíkszentmihályi. Flow: den optimala upplevelsens psykologi. Stockholm: Natur och kultur, 2003, s. 20f.

[4]David Plante. Difficult Women: A Memoir of Three. (1983) London: Gollancz, 2017.

Anne B. Simpson. Territories of the psyche: the fiction of Jean Rhys. New York: Palgrave Macmillan, 2005.

[5]Madison Kimbelin. “Stephen King: Alcoholism, Drug Addiction and Fame”. Detox to Rehab. 2017 (2019-05-23): https://detoxtorehab.com/celebrity/stephen-king-alcoholism-drug-addiction-and-fame.

[6]Leslie Jamison. Tillnyktring: Att skriva sig fri från spriten.: Weyler Förlag, 2018, s. 37f.

[7]Jack London. John Finkelman. Stockholm: B. Wahlström, 1980, s. 11f.

[8]Malcolm Lowry. Under vulkanen. Stockholm: Modernista, (ny utgåva) 2013, s. 107f.

[9]Olivia Laing.The trip to Echo Spring: why writers drink. Edinburgh: Canongate, 2013.

[10]Mathias Benedek. “Creativity on tap? Effects of alcohol intoxication on creative cognition”. Consciousness and Cognition. Sience Direct. 2017. (2019-05-23): https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S1053810016303713.

[11]Olivia Petter. “Drinking wine beer makes you more creative”. Independent. 2017. (2019-05-23): https://www.independent.co.uk/life-style/food-and-drink/drinking-wine-beer-makes-you-more-creative-australian-study-mathias-benedek-a7883826.html?cmpid=facebook-post.

[12]Anja Koski-Jennäs. ”Alkohol, kreativitet och insiktsfulla experiment”. Nordisk Alkohol- & Narkotikatidskrift vol. 15 (2). 1998. (2019-05-23): https://journals.sagepub.com/doi/pdf/10.1177/145507259801500201, s. 116f.

[13]Ibid., s. 116f.

[14]Ibid.,s. 117f.

[15]Jean Rhys. Godmorgon, Midnatt!. (1939). Stockholm: Modernista. 2017

[16]Benedek, 2017.

[17]Kalle Holmberg. ”USA-studie: Lite vodka är inte fel när kreativiteten ska väckas”. Dagens Nyheter. 2012. (2019-05-23): https://www.dn.se/nyheter/vetenskap/usa-studie-lite-vodka-ar-inte-fel-nar-kreativiteten-ska-vackas/.

[18]David Lynch. Fånga de stora fiskarna: meditation, medvetande och kreativitet[översättning: Stefan Lagrosen].Henån: Syneidos kvalitetslitteratur, 2011, s. 107f.

[19]Ibid., s. 107ff.

[20]Kimberlin, 2017.

[21]Jamison, 2018, s. 380f.

[22]Ibid., s. 380f.

[23]Ibid., s. 308f.

[24]Jack Hildén. ”Tänk en röst som berättar ur ett pågående missbruk”. Aftonbladet. 2019. (2019-05-23): https://www.aftonbladet.se/kultur/a/b5KdWl/tank-en-rost-som-berattar-ur-ett-pagaende-missbruk.

[25]Jamison, s. 384ff.

[26]Hildén, 2019.

[27]Flannery O'Connor.A prayer journal. (First edition.) New York: Farrar, Straus and Giroux, 2013.

William James.Människans dolda krafter och andra essayer. (2. uppl.) Stockholm: Björck & Börjesson, 1924.

[28]”William Blake”. Pricken över livet: https://livet.se/ord/källa/William_Blake.

[29]Mark Fellows. “The Apocalypse of Jack Kerouac: Meditations on the 30thAnniversary of his Death”. Culture Wars. 1999. (2019-05-23): http://www.culturewars.com/CultureWars/1999/kerouac.html.

[30]Jack Kerouac. The portable Jack Kerouac. New York: Viking, 1995.

[31]Father Raniero Cantalamessa, OMF Cap. ”The Sober Intoxication of the Word and Spirit”. Adoremus: Society for the Renewal of the Sacred Liturgy. 2017. (2019-05-23): https://adoremus.org/2017/01/12/sober-intoxication-word-spirit/.

[32]Ibid., 2017.

[33]”Effekterna av meditation: vad säger vetenskapen?”. Utforska sinnet. 2018. (2019-05-23): https://utforskasinnet.se/effekterna-av-meditation-vetenskapen/.

[34]Lorenza S. Colzato. “Prior Meditation Practice Modulates Performance and Strategy Use in Convergent – and Divergent – Thinking Problems”. SpringerLink. 2014. (2019-05-23): https://link.springer.com/article/10.1007%2Fs12671-014-0352-9.

[35]”Mindfulness och meditation gör dig mer kreativ”. Realize AB. 2016. (2019-05-23): http://realize.se/2016/01/mindfulness-och-meditation-gor-dig-mer-kreativ/.

[36]Agneta Lagercrantz. ”Forskare mediterar för kreativitet”. Svenska Dagbladet. 2012. (2019-05-23): https://www.svd.se/forskare-mediterar-for-kreativitet.

[37]Ibid., 2012.

[38]Lynch, s. 31f.

[39]O'Connor, s. 10f.

[40]Jamison, s. 254f.

[41]Oscar Majling. “Epiktetos om den cyniska filosofen”. Södertörns Högskola. 2016. (2019-05-23): http://www.diva-portal.se/smash/get/diva2:1082855/FULLTEXT01.pdf.

[42]O'Connor, s. 11f.

[43]Marily Oppezzo & Daniel L. Schwartz. “Give Your Ideas Some Legs: The Positive Effect of Walking on Creative Thinking”. Journal of Experimental Psychology: Learning, Memory, and Cognition, Vol. 40, No. 4, 1142–1152. 2014. (2019-0523): https://www.apa.org/pubs/journals/releases/xlm-a0036577.pdf.

[44]John Freeman. “Whose streets? A Conversation About Walking: Aminatta Forna Talks To Taiye Selasi”.Literary Hub. 2018. (2019-05-23): https://lithub.com/whose-streets-a-conversation-about-walking/.

[45]Lauren Elkin. Flâneuse: women walk the city in Paris, New York, Tokyo, Venice and London. 1. uppl. London: Chatto & Windus, 2016, s. 3f.

[46]Ibid., s. 58f.

[47]Jill Bederoff. “Forskaren: ’Psykiskt sjuka tänker utanför boxen på riktigt’”. Veckans Affärer. 2018. (2019-05-23): https://www.va.se/nyheter/2018/02/06/psykiskt-sjuka-tanker-utanfor-boxen-pa-riktigt/.

[48]Kay Redfield Jamison. Touched with fire: manic-depressive illness and the artistic temperament. New York: Free Press Paperbacks, 1994, s. 73f.

[49]Ibid., s. 29ff.

[50]Ibid., s. 116f.

[51]Mihaly Csikszentmihalyi. “Flow: The Psychology of Optimal Experience”. ResearchGate. 1990, s. 3f. (2019-05-23): https://www.researchgate.net/publication/224927532_Flow_The_Psychology_of_Optimal_Experience.

[52]Johan Cullberg. Skaparkriser: Strindbergs inferno och Dagermans. Stockholm: MånPocket, 1994, s. 174ff.

[53]Ibid., s. 175f.

[54]Jamison, s. 263f.

[55]Bederoff, 2018.

[56]Koski-Jennäs, s. 115f .

[57]Bederoff, 2018.

[58]Redfield Jamison, s. 249f.

[59]Redfield Jamison, s. 90f.



Källor

Bederoff, Jill. “Forskaren: ’Psykiskt sjuka tänker utanför boxen på riktigt’”. Veckans Affärer. 2018. (2019-05-23): https://www.va.se/nyheter/2018/02/06/psykiskt-sjuka-tanker-utanfor-boxen-pa-riktigt/.

Benedek, Mathias. “Creativity on tap? Effects of alcohol intoxication on creative cognition”. Consciousness and Cognition. Sience Direct. 2017. (2019-05-23): https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S1053810016303713.

Cantalamessa, Father Raniero OMF Cap. ”The Sober Intoxication of the Word and Spirit”. Adoremus: Society for the Renewal of the Sacred Liturgy. 2017. (2019-05-23): https://adoremus.org/2017/01/12/sober-intoxication-word-spirit/.

Csikszentmihalyi, Mihaly. “Flow: The Psychology of Optimal Experience”. ResearchGate. 1990, s. 3f. (2019-05-23): https://www.researchgate.net/publication/224927532_Flow_The_Psychology_of_Optimal_Experience

Fellows, Mark. “The Apocalypse of Jack Kerouac: Meditations on the 30thAnniversary of his Death”. Culture Wars. 1999. (2019-05-23): http://www.culturewars.com/CultureWars/1999/kerouac.html.

Freeman, John. “Whose streets? A Conversation About Walking: Aminatta Forna Talks To Taiye Selasi”.Literary Hub. 2018. (2019-05-23): https://lithub.com/whose-streets-a-conversation-about-walking/.

Hildén, Jack. ”Tänk en röst som berättar ur ett pågående missbruk”. Aftonbladet. 2019. (2019-05-23): https://www.aftonbladet.se/kultur/a/b5KdWl/tank-en-rost-som-berattar-ur-ett-pagaende-missbruk.

Holmberg, Kalle. ”USA-studie: Lite vodka är inte fel när kreativiteten ska väckas”. Dagens Nyheter. 2012. (2019-05-23): https://www.dn.se/nyheter/vetenskap/usa-studie-lite-vodka-ar-inte-fel-nar-kreativiteten-ska-vackas/.

Kimbelin, Madison. “Stephen King: Alcoholism, Drug Addiction and Fame”. Detox to Rehab. 2017 (2019-05-23): https://detoxtorehab.com/celebrity/stephen-king-alcoholism-drug-addiction-and-fame.

Koski-Jennäs, Anja. ”Alkohol, kreativitet och insiktsfulla experiment”. Nordisk Alkohol- & Narkotikatidskrift vol. 15 (2). 1998. (2019-05-23): https://journals.sagepub.com/doi/pdf/10.1177/145507259801500201.

Lagercrantz, Agneta. ”Forskare mediterar för kreativitet”. Svenska Dagbladet. 2012. (2019-05-23): https://www.svd.se/forskare-mediterar-for-kreativitet.

Majling, Oscar. “Epiktetos om den cyniska filosofen”. Södertörns Högskola. 2016. (2019-05-23):http://www.diva-portal.se/smash/get/diva2:1082855/FULLTEXT01.pdf.

Oppezzo, Marily & L. Schwartz, Daniel. “Give Your Ideas Some Legs: The Positive Effect of Walking on Creative Thinking”. Journal of Experimental Psychology: Learning, Memory, and Cognition, Vol. 40, No. 4, 1142–1152. 2014. (2019-0523): https://www.apa.org/pubs/journals/releases/xlm-a0036577.pdf.

Petter, Olivia. “Drinking wine beer makes you more creative”. Independent. 2017. (2019-05-23): https://www.independent.co.uk/life-style/food-and-drink/drinking-wine-beer-makes-you-more-creative-australian-study-mathias-benedek-a7883826.html?cmpid=facebook-post.

S. Colzato, Lorenza. “Prior Meditation Practice Modulates Performance and Strategy Use in Convergent – and Divergent – Thinking Problems”. SpringerLink. 2014. (2019-05-23): https://link.springer.com/article/10.1007%2Fs12671-014-0352-9.

(Författare okänd). ”Effekterna av meditation: vad säger vetenskapen?”. Utforska sinnet. 2018. (2019-05-23): https://utforskasinnet.se/effekterna-av-meditation-vetenskapen/.

(Författare okänd). ”Mindfulness och meditation gör dig mer kreativ”. Realize AB. 2016. (2019-05-23): http://realize.se/2016/01/mindfulness-och-meditation-gor-dig-mer-kreativ/.

(Författare okänd). ”William Blake”. Pricken över livet: https://livet.se/ord/källa/William_Blake.

(Författare okänd). ”Writer’s Block: Causes, Symptoms, & Cures (Overcoming It)”. Mental Health Daily:

https://mentalhealthdaily.com/2014/10/04/writers-block-causes-symptoms-cures-overcoming-it/.

Litteratur:

B. Simpson, Anne. Territories of the psyche: the fiction of Jean Rhys. New York: Palgrave Macmillan, 2005.

Csíkszentmihályi, Mihály. Flow: den optimala upplevelsens psykologi. Stockholm: Natur och kultur, 2003.

Cullberg, Johan. Skaparkriser: Strindbergs inferno och Dagermans. Stockholm: MånPocket, 1994.

Duras, Marguerite. Vardagens ting: Marguerite Duras talar med Jérôme Beaujour. Stockholm: Interculture, 1989.

Elkin, Lauren. Flâneuse: women walk the city in Paris, New York, Tokyo, Venice and London. 1. uppl. London: Chatto & Windus, 2016.

James, William.Människans dolda krafter och andra essayer. (2. uppl.) Stockholm: Björck & Börjesson, 1924.

Jamison, Leslie. Tillnyktring: Att skriva sig fri från spriten.: Weyler Förlag, 2018.

Kerouac,Jack. The portable Jack Kerouac. New York: Viking, 1995.

Laing, Olivia.The trip to Echo Spring: why writers drink. Edinburgh: Canongate, 2013.

London, Jack. John Finkelman. Stockholm: B. Wahlström, 1980.

Lowry, Malcolm. Under vulkanen. Stockholm: Modernista, (ny utgåva), 2013.

Lynch, David. Fånga de stora fiskarna: meditation, medvetande och kreativitet[översättning: Stefan Lagrosen].Henån: Syneidos kvalitetslitteratur, 2011.

O'Connor, Flannery.A prayer journal. (First edition.) New York: Farrar, Straus and Giroux, 2013.

Redfield Jamison, Kay. Touched with fire: manic-depressive illness and the artistic temperament. New York: Free Press Paperbacks, 1994.

Rhys, Jean. Godmorgon, Midnatt!. (1939). Stockholm: Modernista. 2017.

Plante, David. Difficult Women: A Memoir of Three. (1983) London: Gollancz, 2017. efter

75 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla