Sök
  • Ida Högström

Tid för den postpatriarkala litteraturen - en essä

I ett forum på sajten ungdomar.se ställer någon frågan vad den kvinnliga motsvarigheten till en ungkarl kallas, och får svar som: slampa, hora, luder, frifitta, tjackluder, aids, ful som stryk, och slutligen – ungmö. En ungmö sägs vara en kvinna som ännu har kvar sin oskuld och inte ingått giftermål, medan en ungkarl ofta beskrivs som en ogift man som lever livet lite som han behagar och inte behöver anpassa sig efter någon. Det engelska ordet för ungkarlär bachelor. Bachelor kan också betyda kandidat. Den engelska översättningen av ungmöär maiden, vilket också betyder jungfru, oskuld, samt kommer ur ordet maidvilket står för hembiträdeeller tjänsteflicka. En ungkarl har ännu inte valt en fru medan en ungmö ännu inte blivit vald. Hon kanske till och med blivit bortvald.


I sin roman Nuckanvill Malin Lindroth göra upp med begreppet nucka. Hon skriver om omvärldens förväntningar som också blivit hennes egna. Det är inte det att hon inte träffat män, hon har förälskad femton gånger men alla gånger har hon blivit nekad. Själv har hon aldrig sagt nej till någon då hon inte givits tillfälle för det.


Eremiten är han som väljer ensamheten och gör det med värdighet. Han kanske far ut i skogen och lever på en avskild plats. Markus Torgeby är en man som valde att tillbringa fyra år i en kåta ute i de jämtländska skogarna och nu föreläser han om sina omvälvande insikter samt delar dem i en bok. Mannen som går igenom högt som lågt har något att säga och vi andra behöver lyssna.


Män som lever destruktiva och nedgångna tycks kunna bibehålla en slags värdighet, de tycks besitta något hemlighetsfullt och intressant. Svåråtkomligt. Man undrar vad de tycker och tänker, känner medkänsla och hoppas på deras bästa. Kanske kan rätt kvinna få honom att öppna upp, förvandla kojan till slott eller polera den opolerade diamanten. För är där en man, är där en diamant.


Ändå finns studier som slår larm om problemet med mäns ensamhet. Män är överrepresenterade bland de som är ensamma och många män, jag tror det är var femte man, saknar en nära vän, färre män väljer idag att bli pappor och bland de som tar sina liv är 70% män. I samma värld som den där kvinnorna inte duger om de inte behagar mannen, fostras mannen till att inte tala om sina känslor och ska vara starka och självständiga.


Det är kanske skillnad på att vara ensam och själv. Ensam och övergiven, själv med lite ”egentid”. I Lindroths fall är nuckan hon som är ofrivilligt ensam, men flera kvinnor väljer ensamhet och kanske barnlöshet. Gång på gång tycks de få stå till svars för sitt beslut som garanterat måste bero på att hon inte funnit den rätta eller inte insett vad som är viktigt i livet. Ännu.Att vara besvärlig, att välja att inte tillfredsställa eller behaga sticker i mångas ögon. Kanske för att vi är uppfostrade till att tvåsamheten är likvärdig med lycka och framgång. En kvinna som lyckasfå en mans fulla bekräftelse måste vara värdig och attraktiv. Hon blir vald och blir hon vald till mannens hustru är kvinnan fulländad, och om hon dessutom lyckas föda ett eller kanske ett par barn, och kanske till och med upprätthålla en framgångsrik karriär, ett rikt socialt liv och fortsätta se attraktiv ut. Då är hon en god representant för kvinnosläktet.


Kvinnan som inte lyckas finna en man, henne är det synd om. Likt interventioner sammanstrålar och engagerar sig vänner och bekanta i hennes utsatta situation som till varje pris måste lösas. Gud nåde den kvinna som bara ger upp, låter bli att söka eller inte ens vill ha en man. Han som träffar otaliga kvinnor men aldrig finner ”den rätta” är en obotlig singel, en kvinnokarl, en man som lever för så mycket annat, vad det än är är det något mycket intressant. Vad skulle kivnnan någonsin kunna syssla med som är viktigare än att skaffa sig en man?


Jag har träffat honom, den obotlige ungkarlen. Han står i baren på Riche och söker år in och år ut bekräftelse hos yngre kvinnor med ett åldersglapp som ökar i tid med att han själv blir äldre. Han är lika ensam som nuckan på andra sidan baren, men han är man, och intressant just därför. Bekräftelse av en äldre man är en ung kvinnas fröjd. En äldre man som kanske har status eller är attraktiv, en sådan vill man bekräftas av. Hans ensamhet och ålder bär mystik men hennes tid är förbi, hennes bäst före-datum har gått långt över tiden.

Jag läser i ett forum på familjeliv.se. En kvinna skriver om den svåra situationen att vara 30 plus och singel. Hon ber om råd och får svar av en man att han tycker generellt att svenska kvinnor förfaller efter 30. ”Så jag är inte intresserad av dem.Säg att jag träffar någon ung söt 17-24 årig svensk tjej så är det OK att hon förfaller medan vi är ihop så att säga. Då har man lixom upplevt den biten. Men att befrukta någon gammal hagga är inte speciellt intressant.”[1]



I boken Hagganskriver Aase Berg ur ”den andra kvinnans” perspektiv. Det är en arg och hämndlysten kvinna. Rollen som älskarinna är i sig en syndares, men att dessutom låta denna syndande kvinna vråla ut sin ilska och argumentera för sin sak. Vinsten är att han väljer henne, att hon blir vald är samma gamla ”horan och madonnan”-tematik. Haggan är det inte synd om, men det är synd om henne för att hon inte blir vald, men hon är ju så förskräckligt arg. Om hon bara tuktades lite kanske även hon hade en chans? I Nora eller Brinn Oslo brinnskriver Johanna Frid ur en svartsjuk kvinnas perspektiv. Inte heller det är en sida av kvinnan vi vill se. Men visst kan kvinnan, både svartsjuk, ensam och rabiat. Hon är fortfarande en kvinna. I Finna sig skriver Agnes Lidbeck om huvudpersonen Anna som gör allt för att anpassa sig till rollen som kvinna. Hon ska vara en god mor, likväl som en god älskarinna. Vi får vara i huvudet på Anna som inte anpassar sig utan besvär, utan hanterar det genom en slags överlevnadsstrategi som går ut på att försöka göra frivillighet av det som annars är ett tvång. Anna gör rätt på många sätt, men hon känner inte rätt, hon finner sig inte.


I förordet till Nuckanskriver Lindroth ”Det måste vara nuckans tid nu. Så här dags i historien är det dags att sluta skämta om den oknullbara och se henne för vad hon är: en bärare – inte av ett stigma – utan av en röst”. Ensamheten bland män sägs vara en bidragande faktor till bland annat mäns våld mot kvinnor, kriminalitet, missbruk och politisk extremism.[2]Flera män som lever i ofrivillig celibat (incel) har begått brott, våldsdåd, mord och skjutningar. 2014 sköt en man i USA sex personer till döds och skadade mer än det dubbla. Han var en del av incel-rebellerna och i ett manifest skrev han om att han ville hämnas för de kvinnor som inte velat ha sex med honom. Jag skriver ett ord efter detta – Nuckan. Hur kan vi vara så rädda för nuckan?



Vilken kvinna faller, vem är den fallna kvinnan? Offret är inte bara offer för omständigheter, utan också för att bära offerrollen som hon tilldelats efter att ha blivit utsatt för något. Dokumentären om artisten Josefin Nilssons tragiska öde, om hur en man, nära till geniförklarad, efter att ha begått fysiska och psykiska övergrepp, efter att ha blivit dömd för detta och anklagats för liknande beteende från andra håll, kvinnors – att en man som han ursäktas med attityden att geniala män alltid är lite gränslösa och galna – att det liksom ingår i rollen. ”Boys will be boys”, ”kärlek börjar alltid med bråk”, vi rycker på axlarna och kanske till och med mystifierar dem ytterligare. Mörka och destruktiva: då har du något alldeles särskilt – då måste du vara ett geni.


Men där står hon, kvinnan som redan förnedrats och skadats. Där står hon och ack så besvärligt det är att se på henne. Hon är förbrukad och sorteras i kategorin sorglig. Hon får säga sitt i rätten men sedan är vi färdiga med hennes historia. Mannen däremot, måste ge en andra chans. Han har ju trots allt sonat sitt brott. Så, där står hon, kvinnan. Hon som aldrig får upprättelse, vars ärr är där för att stanna. Alla blickar. Hennes svärta gör henne inte fängslande eller är intresseväckande, hennes smärta är inte en del av genialiteten. Istället är hon obrukbar, en vara som sorteras bort vid inventering. Den är skadad – en fallen kvinna.



Kulturprofilen, Jean Claude Arnault, han som kallas gentleman av Horace Engdal. Han som upprepade gånger begått övergrepp mot kvinnor. Han som ursäktats med samma meningar som dramatenskådespelaren som bokstavligen förstörde Josefin Nilssons liv. Jag mötte honom en gång, kulturprofilen. I samband med bokmässan i Göteborg mötte jag honom i baren och han bjöd så generöst på vinglas efter vinglas. Han talade om sin fru: ”hon sitter med i Svenska Akademien”. Sedan berättade han om Paris, sin far och om alla sina (andra) kvinnor, hur han alltid dras till kvinnor med bipolär sjukdom. Stackars karl, tänkte jag. Till dess att jag kom att tänka på att han nyss talat om sin fru. Stackars fru, tänkte jag då. Vi blev bjudna på den prestigefyllda svitfesten han årligen anordnar på hotellet där branscheliten bor. Att han gav mig komplimanger antydde ett amoröst intresse, men jag gick på festen för att jag ville gå på fest. Vi gick dit för att roa oss. Att män är framfusiga och vill göra anspråk på en är jag som kvinna van vid. Det får man som kvinna ta. Det och händer som tafsar, fuktiga andedräkter med kommentarer och förslag och manskroppar som blockerar vägen i tron om att det vore någon slags erotisk manöver. Väl på festen stod Horace Engdal och samtalade med Ann Heberlein på balkongen, något hon efteråt nämnde som den främsta höjdpunkten i en facebookstatus. Själv satt jag i soffan med ett gäng kloka och fascinerande kvinnor. Sedan välte någon ett glas vin, sådant som händer på fest. Kulturprofilen antog att det var jag och mitt sällskap som låg bakom det bristfälliga beteendet på hans tjusiga mingel. I ett ögonblick blev hans blick svart och med kall, sträng röst fräste han åt oss. Jag och mitt sällskap med starka feministiska kvinnor lämnade festen då vi inte tolererade en attityd som hans.


Jag var över trettio och jag var inte singel. Men hade jag varit i tjugoårsåldern kanske jag hade kanske fallit för hans vurmande, för pengar och makt. En äldre man är fjättrande och han skulle ha något att erbjuda en ung kvinna som jag. Åtminstone var det nog så jag hade känt. Jag hade stannat kvar, dansat dansen och troligen hade den svarta blicken och den kalla, hårda rösten, personlighetsskiftet skett om vi landat i ensamhet. Då hade den givit sig till känna, då hade den övermannat mig. Vad hade jag då att ta till? Hur skulle jag ha försvarat mig?


Författaren Lena Andersson uttalade sig i samband med kulturprofilens åtal och påpekade att alla har sin del, så även kvinnorna som valde att vara med Arnault. Hon fick det att låta som om det var tal om någon slags förmånsprostitution, att kvinnorna gått med på att förnedras för att få vissa fördelar. Det vore ju bekvämt om det kunde fungera så. Torskarna, männen köper ju endast det kvinnan erbjuder.


I skolan hjälper de duktiga flickorna de stökiga pojkarna. Pojkar ursäktas, flickor tilldelas ansvar. Lena Andersson är helt uppenbart inte ett av offren för kulturprofilens övergrepp. Att lägga över ansvaret på offret kallas för ”victim blaming”. Offren för det fruktansvärda terrordådet på Drottninggatan hade väl också ett val? De valde ju att vistas på en sådan öppen och allmän plats. Där kan sådant hända, och faktum är att det redan hänt just där. Även om det den gången inte gick fullt så illa. Men, ändå. De kunde ju ha hållit sig hemma.


Enligt svensk lag är ingen skyldig att ingripa vid pågående brott, men man kan dömas för att inte ha avslöjat eller anmält ett brott som inte är fullbordat. Angående dramatenskådepelaren med ett ”rykte om sig” skrev hans skådespelarkollega Julia Dufvenius en text i debatten med inledningen ”Vi medberoende medlöpare då?”. Var finns omvärldens skyldighet att ingripa? Att säga nej, stå upp för någon annan innebär så många risker och ett undantag för att enligt lag krävas ansvar att anmäla är om anmälan innebär fara för den egna personen. Och det gör det i en värld där alla andra är medberoende medlöpare. Men det handlar sällan om fara för det egna livet, utan fara för det egna egot.


Katarina Frostensson som är gift med kulturprofilen tyckte jag synd om, hon blev bedragen och visste inget. Men hon vet för han har betett sig som han gjort framför hennes ögon, det har jag flertalet vänner som bekräftat då de själva varit närvarande. Hon har förmodligen blundat, för det är lättast så. Var, frågar jag Lena Andersson, är Frostenssons ansvar? Är Lena Andersson själv helt utan personligt ansvar? Alla medberoende medlöpare bär ett ansvar. Jag kan så väl förstå hur det har blivit så här. Men vi har förstått och haft överseende. Vi har ursäktat med diverse historer. History. Det finns idag ett begrepp för kvinnor som inte vill kännas vid den patriarkala strukturen och fortsätter att underhålla den: patriarkal pleaser. De är många. På internationella kvinnodagen sa Dominika Peczynski i ett tv-program att patriarkatet endast är en konspirationsteori, och somliga säger att andra världskriget aldrig inträffat. Kanske är det kognitiv dissonans det handlar om? En kakafoni av historia, verklighet och förnekelse. De kan inte härbärgera smärtan i verkligheten så de fortsätter att förneka den, och på så vis reproduceras patriarkatet. En dag säger flera kvinnor, offer för kulturprofilen, ifrån. Man säger ”nu får det vara nog” – det här har hänt mig, me too. Vem vill du vara solidarisk med, offret eller förövaren? Offren tänker du utan att tveka. Men vem är du solidarisk med när det verkligen gäller? Tänk om det påverkar dig negativt? Vi har ställt oss upp och sagt ”jag med”, ”vi också”. Och du har lyssnat. Nu då?



Men nu händer något. Vi ifrågasätter och går till förändring. Kvinniskan, herstory håller på att förändras. Vi går till handling genom upprop som #metoo, genom samtyckeslag, kvotering. I litteraturen handlar det om utgivning. Precis som med den postkoloniala litteraturen behöver förlag ge ut litteratur som ger den andra bilden, kanske kan vi kalla denna genren för postpatriarkal litteratur? Detta antyder att den patriarkala strukturen är förbi, och det är den givetvis inte. Men kanske kan en sådan genre fungera som förebild, ett mål. Först börjar det med att någon reser på sig och säger ”så här har jag det, så här ser jag det och det här är min åsikt”, följt av någon annan säger ”me too”. Nuckanoch Hagganär exempel på vittnesmål, de är vittneslitteratur som berättar historier som tidigare velat tystas. Jag tycker mig se ett mönster när förlag ger ut böcker som Haggan, Nuckan, Nora eller Brinn Oslo brinnoch Finna sig. I mitt eget romanmanus är denpatriarkala pleasernhuvudkaraktär. Det handlar inte om att skapa förebilder, utan att få väck dem. Jag hoppas att vi kan fortsätta reproducera kvinnor, alla typer av kvinnor och kvinnoröster med vittnesmål i litteraturen.


Vi medberoende medlöpare behöver ta vårt ansvar. Kanske är en del att inte benämna allt det manliga geniet gör som genialt och istället låt det kvinnliga geniet få vara allthon är. Offret förtjänar nya chanser. Sedan kan vi vända blicken mot han som är förövare. Men han har givits chans efter chans och se vart det tagit oss. Kvinnan får titeln patriarkal pleaser, men alla män som är en del av den patriarkala strukturen och daltar med den, vad kallas dem?

Män.


Nuckan, haggan, bitchen, horan, madonnan och den patriarkala pleasern – nu är det er tid och vi låter litteraturen leda vägen.


[1]http://www.familjeliv.se/forum/thread/75916864-svart-att-vara-singel-30-kvinna

[2]https://fof.se/tidning/2018/8/artikel/farre-man-blir-pappor

12 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla