Med anledning är World Bipolar Day 30 mars 2019 skrev jag en text.
Bara för att det inte syns betyder det inte att det inte finns
Du kanske ser ett glatt ansikte men det kan vara ett glatt ansikte som bärs av en deprimerad själ. Du kanske ser ett nedstämt ansikte men det kan vara ett nedstämt ansikte som bärs av någon som är manisk eller hypoman. Jag är bipolär. Jag äter medicin som är stämningsstabiliserande och den hjälper mig oerhört mycket. Men jag äter inte så pass hög dos att jag inte känner av mina skov. Jag kan tydligt se mina mönster; se hur jag impulsivt startar upp nya projekt, hur kreativiteten flödar, att jag har dåligt tålamod, mer energi, är klartänkt, att det känns som om jag kan se och förstå mer än andra, att jag blir rapp, pratar snabbt, blir rolig, blir cyinisk, ganska kall och får gott självförtroende. Jag ser detta, men oftast inte förrän hypomanin övergår i en depression. Då kramas min hjärna sakta ur likt en våt trasa, tills inget mer kan pressas fram, inte en endaste droppe. Jag uppmärksammar snart hur trött jag är, att jag mister all min kraft och energi, att jag får dåligt minne, tappar ord, har svårt att möta världen, förlorar lusten, tappar kreativiteten, blir extra känslig mot stress, drar mig undan, känner mig tom och osocial. Det är som om okänsligheten jag är i när jag är hypoman, övergår i överkänslighet och avstängdhet. Jag medicinerar men jag känner fortfarande dessa symptom. Medicinen gör det möjligt för mig att fungera och att hantera min vardag. Jag faller inte alltför djupt eller rusar alltför högt. Ändå är jag bipolär. Jag lider av bipolär sjukdom och att veta det är inte en fråga om att etikettera eller stämpla mig själv, utan är ett sätt att förstå och därför lättare kunna bemöta mig själv där jag är.
Jag har skämts under mina hypomana skov när jag hört hur snabbt jag pratar, hur svårt jag har för att lyssna och ta det lugnt. Ibland, om så bara för en liten stund, kan jag se mig själv utifrån, jag kan se mig själv i dina ögon, se din reaktion och hur besvärad du blir av min energi. Mitt medberoende triggas och jag slår på mig själv för att jag är som jag är, att jag är krävande och uppe i varv (säkert så som någon med ADHD fått uppleva). Jag klandrar mig själv och försöker förändra mig utan framgång eftersom jag är sjuk och inte kan rå för det.
Just nu är jag i ett depressiv skov och det känns som om jag har sprungit in i en vägg. Vi som lider av bipolär sjukdom är extra känsliga för stress och nu har jag befunnit mig i en lång period av just det. Det leder till en krasch. Det ledde till att det brast och jag bröt ihop. Jag kan inte längre, hur mycket jag än vill. För tro mig, jag vill inget hellre än att fortsätta köra, men jag kan inte köra när tanken är tom eller batteriet är helt urladdat. Jag måste ge upp, kapitulera, be om hjälp och göra plats i mitt schema för återhämtning.
Min omvärld är ljuvlig. Ni finns där när jag delar om att det är svårt, att jag mår dåligt och inte längre orkar mer. Vi människor tycker faktiskt om att trösta och pyssla om varandra. Det är fint. Ni förstår och låter mig vara, ger mig det jag behöver, ni är accepterande och ställer upp. Jag känner att det är okej att vara deprimerad, att jag är okej när jag mår dåligt. Det är när jag är hypoman ni ryggar tillbaka. För när jag är hypoman vill jag inte ha någon hjälp – ni får eller kan inte hjälpa. Jag vill helst inte ens prata om det. Då blir ni irriterade och vill att jag ska lugna ner mig själv. Jag hör era råd om att jag borde varva ner, att jag måste ta det lugnt. Men jag kan inte rå för det. Jag är i en hypomani och även det är ett sjukdomstillstånd. Jag gör mitt bästa; använder strategier, verktyg och medicin för att finna balans.
Bäst blir det efter jag fallit platt i en depression, efter att jag fått återhämta mig. Då blir jag ”normal” (vad det nu innebär) och kan vara i balans, prestera lagom, skapa lagom, vila lagom osv. Då brukar jag må bra och det gör jag även när jag sakta glider in i det hypomana skovet. Jag kan vara ledsen och upprörd när jag är hypoman. Jag är fortfarande människa. Jag kan också vara glad när jag är deprimerad för det handlar inte om att vara glad eller ledsen. Det är varken glädje eller sorg, utan skoven som styr mitt inre. De styr mitt övergripande tillstånd och jag är väl medveten om detta. Det är påfrestande att ha den här affektiva sjukdomen men det är så det är. Jag gör mitt bästa. Vi som är bipolära kan skratta och gråta oavsett. Och oavsett hur eller var jag är, oavsett hur jag mår så är jag fortfarande Ida. Så försök att acceptera mig när jag är i hyper och acceptera mig när jag är låg.
Så mycket tid och energi jag lagt på att försöka tygla mig själv. Så många gånger jag satt på en mask för att undvika att göra det jobbigt för dig. Det är mitt medberoende som har fått mig att driva denna kamp mot verkligheten på grund av rädslan att inte bli godtagen eller duga som jag är.
Men jag tänker inte skämmas. Bipolaritet är en sjukdom, precis som vilken som helst. Jag är kreativ, klok, jag är energisk, inspirerande, extrovert, likväl som jag är lugn, inkännande, reflekterande, analyserande och introvert. Jag är jag och jag försöker ta hand om mig själv. Jag äter min medicin, jag arbetar på att tillfriskna, känna sinnesro, acceptera och vara snäll mot mig själv. Jag lär mig att skapa rätt förutsättningar för att kunna vara som jag är. Istället för att göra motstånd behöver jag omfamna situationen, skoven eller känslorna. Jag ser, jag förstår och jag ber dig att göra detsamma.
Kärlek.